10 september 2008
Oj, bloggen smakar damm och jag kommer troligtvis inte bli långvarig.
Har inte skrivit på ett bra tag och det finns det flera orsaker till. Jag har till exempel inte haft lust att sätta mig o skriva vad jag har gjort om dagarna och för att vara ärlig har jag nog inte haft lust med så mycket alls. Jag intalade mig tillslut att saker skulle bli bättre med tiden men det tror jag inte på. Jag kommer aldrig tycka det blir bättre även om det så småningom kommer bli enklare. Jag mår helt klart dåligt över hela situationen och har så många gånger gråtit över dig. Förr, när vi hörde ihop brukade jag säga högt till mig själv ; Hur skulle jag klara mig om det hände dig någonting? Jag skulle nog inte klara mig.
Precis sådär kunde jag säga till mig själv ibland t.o.m flera gånger om dagen.
Det var du och jag som gjorde allting tillsammans och det är dig jag alltid sett upp till. Du vet att det är dig jag alltid skrivit om när vi fått i uppgift att skriva om någon man beundrar, i skolan. Du vet att jag är stolt över dig men också över mig själv som har fått så mycket kärlek av dig. Du har alltid funnits där för mig och hjälpt mig och jag lovar att jag har gjort mitt bästa för att finnas för dig med! Jag vill finnas för dig nu med, eller, jag finns här för dig...
Det hjälper inte att tala om den här situationen med en eller 10 personer. Att jag inte längre är vad jag en gång varit för dig, gör så ont att ingen kan trösta mig o tro att det blir bättre med några ord. Det här är fan något av det värsta som kunde hända mig, det här är något jag kunde fälla tårar för när jag tänkte på, att saker faktiskt kan förändras även om det inte kändes så då.
Jag vet inte varför jag helt plötsligt skrev ett inlägg men jag måste medge att det var skönt att få gråta en skvätt och skriva av sig. Jag tror inte att någon läser mig blogg längre eftersom jag aldrig uppdaterar, men jag tror på en Gud och han vet hur jag känner mig.
Har inte skrivit på ett bra tag och det finns det flera orsaker till. Jag har till exempel inte haft lust att sätta mig o skriva vad jag har gjort om dagarna och för att vara ärlig har jag nog inte haft lust med så mycket alls. Jag intalade mig tillslut att saker skulle bli bättre med tiden men det tror jag inte på. Jag kommer aldrig tycka det blir bättre även om det så småningom kommer bli enklare. Jag mår helt klart dåligt över hela situationen och har så många gånger gråtit över dig. Förr, när vi hörde ihop brukade jag säga högt till mig själv ; Hur skulle jag klara mig om det hände dig någonting? Jag skulle nog inte klara mig.
Precis sådär kunde jag säga till mig själv ibland t.o.m flera gånger om dagen.
Det var du och jag som gjorde allting tillsammans och det är dig jag alltid sett upp till. Du vet att det är dig jag alltid skrivit om när vi fått i uppgift att skriva om någon man beundrar, i skolan. Du vet att jag är stolt över dig men också över mig själv som har fått så mycket kärlek av dig. Du har alltid funnits där för mig och hjälpt mig och jag lovar att jag har gjort mitt bästa för att finnas för dig med! Jag vill finnas för dig nu med, eller, jag finns här för dig...
Det hjälper inte att tala om den här situationen med en eller 10 personer. Att jag inte längre är vad jag en gång varit för dig, gör så ont att ingen kan trösta mig o tro att det blir bättre med några ord. Det här är fan något av det värsta som kunde hända mig, det här är något jag kunde fälla tårar för när jag tänkte på, att saker faktiskt kan förändras även om det inte kändes så då.
Jag vet inte varför jag helt plötsligt skrev ett inlägg men jag måste medge att det var skönt att få gråta en skvätt och skriva av sig. Jag tror inte att någon läser mig blogg längre eftersom jag aldrig uppdaterar, men jag tror på en Gud och han vet hur jag känner mig.
