.

Det är inte konstigt att jag får höra att jag blivit för smal, att jag blivit blek, och att jag ser sjuk ut. För ni vet inte hur ont jag har i hjärtat och hela kroppen. Hur mina känslor äter upp mig från insidan och hur dom får mig att vilja härifrån. Jag är ett vrak och jag vet om det men jag styr inte över min kropp och dess vilja.


Varför ska just jag älska någon som inte älskar mig?
Det är det allt handlar om nu. Jag är olyckligt kär och det förstör mig. Nej, jag mår inte bra. Det syns väl?

Ser lite småfjantigt ut o skriva -10 tycker jag? Jaja hursom, man vänjer sig väl.

Tillbringade min nyårsafton först på Katrinedalskrogen i Karlskoga där jag för första gången provade planka. Ja, det kanske var lite sent men nu har jag iallafall gjort det. Och även om det var väldigt gott blev jag inte så imponerad som jag trodde eftersom alla i princip blir som galna när man pratar om planka? What's up with denna hysteri ? Några köttbitar, lite mos, en broccoli och lite champinjoner o morötter. Just ja, det måste vara beasåsen alla gillar, eller?

Sen förflyttade vi oss ut till bråten (notera att jag var nykter och körde bil denna kväll) där vi skulle spela sällskapsspel och bara ha det trevligt.
Trevligt blev det och jag såg andra gosiga kisseungen på två dagar. Snart ska jag ha en egen.

I år var första gången jag va lite rädd för raketer. Har det möjligtvis med att göra att jag var nykter eller att jag helt o hållet har blivit gammal o trist ? De kom iaf inte lika högt upp som de vanligtvis gör och vi stod inte alls de här rekommenderade antal metrarna bort så jag tyckte det var lite obehagligt.

Åkte hem nästan direkt efter raketerna. Körde runt en stund och bara funderade samtidigt som det vimlade av fulla äckliga fjortisar överallt i degerfors. Usch vad fula ni är. Vidrigt! Sen åkte jag hem och satt här en stund innan jag slocknade som ett litet barn.

Jag vaknade upp förbannad idag. Förbannad och orolig för att någon kanske hade lite för roligt igår och inte tänkte klart. Dock vill jag inte ha något mer med denne o göra i så fall eftersom det finns en bra historia bakom som stödjer hur man egentligen ska bete sig. Men ja, jag får helt enkelt skita i vilket. Det visar sig :)


Imorse när jag låg och drog mig i sängen så funderade jag på en sak. Jag kämpar så mycket att jag nästan skäms. Ja faktiskt det gör jag. Och då är det väl dags att sluta? Men sen tänker jag såhär; tänk om he's the one? Ska jag bara släppa allt då eller? Det känns ju verkligen så i hjärtat. Där är jag så himla säker på min sak och vem jag vill leva med. Men om det vore så, så skulle vi väl leva tillsammans nu, vara djupt förälskade och knappt kunna slita oss ifrån varandra? Det ligger ganska långt borta från hur min vardag ser ut nu. Men jag kan ändå inte lägga det bakom mig. Det betyder för mycket. Men jag vill inte vara ledsen/orolig/rädd/ensam längre. Jag vill blicka framåt men jag verkar inte klara av det. Och istället för att saker ska bli lättare med tiden, så tycker jag bara det blir värre och värre.


Det är så läget är just nu och jag vet varken ut eller in. Men jag ska (läs försöka) inte lägga onödigt mycket energi på människor som absolut inte förtjänar det, det kommer trötta ut mig rejält tillslut.


Nu får det vara slut på lägesrapporten. Hörs om ett halvår igen!