.

Imorgon fyller jag år, för 22:a gången. Det blir min första födelsedag på tre år där jag vaknar själv på morgonen, ingen att fira med och ingen som pussar mig godnatt och säger; godnatt älskling, hoppas du hade en bra födelsedag, jag älskar dig.

Jag vet ju att det är såhär det kommer se ut och för många är det säkert ingen stor grej. Men för någon som varje dag känner sig otrygg i det mesta hade det varit skönt att få krypa ner mellan två armar på just Min dag. Min dag som senaste åren har firats på någon mysig restaurang med någon jag tyckt väldigt mycket om.

Jag jobbar imorgon. Jag jobbar 11,5h så förhoppningsvis hinner jag inte tänka på det här. Jag hinner inte vara sådär fjantig som många säkert tycker för jag har ändå inte tid. På tisdag när jag är ledig får jag helt enkelt tänka att nu är det över och det är ett helt år kvar till nästa gång. Kanske blir det bättre då.

Går jag på jobb. Mycket jobb. Ångesten börjar redan idag för att jag vet att jag har det där långa sega passet imorgon 6.30-19. Men jag vet ju att när man är igång går tiden ok fort ändå. Det funkar liksom. Mindre kul att veta att jag har tre sådana pass nu på en vecka. Här ska hon minsann pinas innan hon får ledigt! Ledig var tredje helg, lite segt. Men det är både lönehelg och helg efter min födelsedag. Kanske blir en utgång? Kanske inte. Det får vi se då det. Hemma och mysa är inget jag brukar dra mig för heller.

Först trodde jag att det inte blir bättre än vad det var. Att jag någon gång har gjort något som gör att jag helt enkelt inte förtjänar bättre. Det här är vad du får Malin, ta det och var glad, du förtjänar inte att alltid bli behandlad bra. Vad tror du egentligen.

Sen tar man steget och kommer därifrån. Hoppar rakt ut i tron om att det finns mer för mig. Att även jag är värd mer och bättre. Hittar det och då är det andra saker som sätter stopp. Jag vet inte vad upp eller ner är. Jag blir bara ledsen för en liten stund. När vänder det och när händer det mig? Jag vill inte ha en tredje gång, jag stannar gärna här på nummer två.

Jajemän, sitter på jobbet och har precis tvingat i mig frukost. Ni vet när magen skriker och gör ont för att man kanske slarvade lite med kvällsmaten men man har noll aptit? Då får man tvinga i sig helt enkelt.

Klockan ringde 05.15 och jag bara kände hur varmt och fluffigt mitt täcke var, hörde hur hunden snusade på sin bädd och kände att någon av katterna låg över mina ben - jag ville inte gå upp. Men samtidigt såg jag vad ovanligt ljust det var. Ett härligt gult ljus som betyder att vädret är helt kanon. Då blev allt genast lite lättare. Men det gjorde ont att stressa ifrån mina älskade hjärtan. Måtte de inte tro att jag struntade i dem för att de inte fick mat och promenad. Meningen är att de ska kunna somna om innan magarna kommer igång då mormorn, som hon kallar sig, kommer och tar morgonen lite senare. Jag försökte säga det till Svea att det nästan är mitt i natten men hennes söta kattögon ville ändå ha frukost.

19.00 ikväll och 12,5h jobb senare får jag äntligen åka hem. Åka hem till mina älskade hjärtan som betyder så mycket. Älskade älskade kattnosar och bumsi!

Jag brukade vara en av er. En av alla ni som fyller facebook med hur underbart just ert fredagsmys kommer bli. Hur ni ska spendera kvällen. Hemma, borta, vad ni ska äta och hur ni längtat efter er andra halva efter att inte ha haft ordentligt med tid för varandra under veckan. Jag brukade vara en av er. En som inte kunde få nog av någon annan, som älskade så mycket att det ibland gjorde ont att inte kunna få fram i ord hur mycket denna andra fina människa, min människa, betydde för mig.

Jag brukade vara en av er som har en annan. Som har en andra hälft och som aldrig behöver vara ensam om man inte vill det. Som alltid har denna fina underbara bredvid sig när det är dags att somna och som alltid finns där när du är beredd att vakna och starta en ny dag.

Just ikväll är jag inte en av er längre men jag hoppas att jag kan få vara med igen, när det känns rätt i tiden.

... såååå skönt ute efter att regnet hade öst ner hela dagen. Det var varmt i luften, avslappnad stämning, tyst och lugnt. Jag tog gångvägen vid älven som kvällspromenad. Den är inte lång men va härligt fin den är. Det var blött, grönt, lugnt och stilla. Jag, Yaya och några änder. Superskönt att gå lite i sin egna värld medan hon traskar på av sig själv. Kände små små droppar mot huden då man liksom gick i en ja vad ska vi säga, disig dimma? Jag ska visa en bild i slutet. Det var ett bra avslut på den dagen och jag hade kunnat gå mil i den miljön när det är sådär fint. Just då kändes det lyxigt att bo vid älven.

Jajemän. 09.00-20.30 sedan tar även jag helg. Det behövs kan jag säga. Det är ganska bra blandat med långa/korta pass men nu har det varit några dagar där jag varit mer på jobbet än hemma samt få timmar sömn. Jag längtar hem och jag längtar till allt det jag vill göra i sommar, som jag gjorde förra sommaren, som inte kommer ske i sommar... Det kanske är lika bra att inte ha någon semester ändå.

11.00. Bara två timmar avverkade men ändå två timmar närmre hemgång! Nedräkning börjar när man gått över hälften. Vid 15.00 ungefär.

...ska bara. Jag måste lära mig att lugna ner mig. Jag tänker ständigt att om jag gör det där som behöver göras nu på direkten så är jag av med det och jag vet att det blir gjort. Så blir det lugnt sen. Tills jag kommer på nästa grej (ca 30sek efter jag blivit klar, ibland mitt i det jag gör) och måste göra det med, direkt. Såhär kan det hålla på dagarna i sträck. Jag vet att jag med gott samvete kan sätta mig ner om jag gjort alla måsten före. Ibland hinner jag inte sätta mig ner, då är det dags för sängen.

Det här har, utan att jag tänkt på det, odlat en inre stress. En evig inre stress och det är inte konstigt att man då tappar bort sig själv ibland, en liten stund. Har även bytt jobb och gått upp på heltid vilket gör att det blir ännu mindre vila och koppla av. Det känns som att migränen ligger som en tidsinställd bomb. Jag vill verkligen kalla den för bomb för det är något jag inte ens önskar min värsta fiende. Eller jo, eller nej.

...när jag satt i bilen hem efter jobbet 23.13 slog det mig. Vad ensam jag är, vad ensam jag har blivit? Jag kände i hela ryggraden hur tom jag är när jag inte har någon att komma hem till, ingen att vända mig mot alla de gånger jag vaknar varje natt, ingen att göra Allt med. Tryggheten är helt borta.

Jag trivs själv, det gör jag verkligen. Jag kan göra vad jag vill när jag vill, säga vad jag vill, planera vad jag vill. Men jag kan inte göra vad jag vill Med någon, säga vad jag vill Till någon, jag kan inte planera framtiden Med någon och jag har definitivt ingen som ger mig den där känslan av att du är inte ensam Malin, du är så jävla trygg.

Det är nog normalt att känna så. Hur gör man allting solo efter 3 år? Jag kan inte komma ihåg. Jag blir osäker, på min vakt, dömer, ja ni vet. Jag litar inte på mig själv och jag litar inte på någon annan. Jag undrar när den klumpen försvinner? Om den försvinner?

Men det känns bra och jag vet att jag har gjort rätt. Det var nu eller aldrig och jag är bekväm med beslutet. Det är skönt att vara oberoende av någon, på det sättet alltså. Jag klarar mig och jag kan själv. Jag gör det faktiskt förbannat bra själv!

Som jag sagt förut, det här är början på resten och slutet kommer inte se likadant ut! Stort steg taget idag. 2-3 första dagarna brukar vara okej. Fylld med adrenalin och såhär ska jag göra såhär ska det bli - tänk. Resterande dagar fram till ca 3v är pissjobbiga. Det är där jag oftast vänder och springer hem igen.

Den här gången ska jag inte vända om. Den här gången ska jag lyfta huvudet och sträcka på ryggen och fortsätta framåt.

Om jag provar det här nu då, med att skriva, vad ska det bli av det då? Jag har länge funderat på vad som händer om jag tar alla mina, otroligt osammanhängande tankar, och sätter ihop dem. Svart på vitt liksom. Ner med orden och få bekräftat att inte en enda jävel förstår vad du menar. Ja det är sant, det är ett enda virrvarr där inne, i hjärnkontoret alltså.

Svårt att börja. Hur börjar man? Hur börjar man när man har så jävla mycket man vill säga men inte vet vilka ord man ska använda för att någon annan ska förstå innebörden av det man faktiskt menar och känner? Räcker alla svenskans ord till och om de inte gör det, var kan jag låna några extra någonstans?

Jag läste i en bok att man kan vara född med hjärtat utanpå. Vara sådär äckligt känslig att man vill att allt ska vara som i filmer. Men vad är fel med det då? Vad är fel med att jag också vill ha ett fint liv utan bekymmer och sorg fast jag egentligen vet att det viktigaste är att alla mina nära och kära mår bra? Vad är fel med att för en gångs skull tänka på sig själv och fantisera om det som alla andra verkar ha? Hus, lycka, kärlek, framtid. Jag är bara oviss. Oviss och osams med mig själv om vad jag själv tycker, känner, vill ha och inte vill ha.  Alla andra har det ju perfekt? Många andra i alla fall. Sen vet jag att jag i vissa fall ändå kan skatta mig väldigt lycklig, det finns de som har det värre, jag vet det. Men ändå.  Ändå vill jag ha det jag inte har. Jag vill hoppas att min tur kommer som det alltid gjort förut. Men vägen dit är inte alltid lätt. Jag har hamnat i något sorts tänk som lyder ungefär såhär; jag kan ha det såhär så länge. Till det riktiga händer kan jag ha det såhär så jag i alla fall slipper vara ensam i väntan på allt det där andra som kommer ske sen.

Jag vet inte om det varken är rätt mot mig själv eller andra i min omgivning och det kanske är därför jag inte känner mig helt tillfreds.

Nu hinner jag inte mer än såhär, jag måste sparka igång andra halva av dagen, andra halvlek liksom. Bryt ihop och kom igen, starkare än innan!