.

Inatt hade jag en bra början och ett bra slut på ett inlägg. Men jag var alldelles för utmattad och tagen för att orka göra något mer än ligga och stirra. Det här är sjukt. Så sjukt.

Har du haft panik någon gång? Sådär så att du känner att du inte får luft och du inte vet vart du ska ta vägen?

Så känner jag nu och så kände jag ikväll.

Det är nu jag blir ensam. Helt ensam. För du är ju min andra hälft och försvinner du, är det ju bara jag kvar. Ensam.

Inte nog för att vi har ett otroligt fint och starkt kärleksband så är du min allra bästa vän. Nu finns du inte längre så att jag kan prata med dig. Och jag behöver dig!

Ett liv utan dig skrämmer mig så fruktansvärt. Så otroligt mycket att jag undrar vad det har blivit av mig.

Men jag kan inte annat än känna paniken rusa genom kroppen när jag tänker på att jag aldrig någonsin mer kommer få vakna vid din sidan, höra dig komma i trappen, hålla din hand, känna din värme....

Jag älskar dig så min prins. Det kan varken du eller jag förneka.

Fast jag skriver ett inlägg känner jag mig så tom på ord. Allt som ekar är : Kom tillbaka, jag älskar dig. Kom tillbaka jag älskar dig och jag vill inte leva utan dig.

Den där dagen i parken pirrade det i kroppen. Efter första sms:et kunde jag inte sluta tänka på dig. Efter den där första hastiga kyssen var jag fast. Jag var fast och det har jag varit nu i snart 2½ år. Då kan ni tänka er att det här inte är en "bara" procedur. Det här är mitt liv som rasar samman.

Det spelar ingen roll hur arg jag kan vara, hur sur och förbannad jag kan vara. Som jag skrev innan så kan ingen förneka att jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Du är min morgon och min kväll, du är min morgondag, varje dag...

Incu - You're my sun

Jag mår dåligt flera gånger i veckan. Inte varje vecka såklart, men alldeles för ofta. Då tänker ni: gör någonting åt det och sluta klaga. Ja, jag har försökt göra det åtskilliga gånger men jag kan ju inte. Jag kan ju INTE och jag får ingen hjälp. Inte för att jag har bett om det heller, det vågar jag inte för det har försört förut.

Det borde inte vara svårare än att bara vända ryggen till och gå. Men så gör man ju inte. Det är ju tusen andra grejer man behöver göra med. Plocka undan alla grejer, säga upp kontakten för det blir för svårt att inte vara fullt ut. Och så måste man också sälja alla känslor på tradera och jag hatar tradera. Ibland hatar jag mig själv för att jag älskar dig så mycket och jag hatar att jag inte kan lyssna mer på mig själv när jag mår dåligt.

Men det är ju såklart inte alltid illa. Vi har våra stunder då, iallafall jag, känner att världen stannar. Men de kommer inte lika ofta som förut och jag saknar det. Jag saknar det vi hade i somras. Det var det bästa vi kunde göra tillsammans tror jag. Då tvekade jag inte en sekund på hur jag ville att framtiden skulle se ut.

Jag vill att du alltid ska vara mitt allt. Men det går ju inte när du inte får mig att känna mig sådär älskad som jag behöver. För jag vill inte tro att jag kräver för mycket, för vem ska nöja sig om man inte är/känner sig tillräckligt omtyckt?

Alltså vafan... Det blir rena djungeln av skit så fort jag skriver. Men det känns ändå bättre inuti. Jag är svag helt enkelt. Alldeles för klen för att klara av någonting annat än älska dig villkorslöst även de dagar jag känner att jag inte får så mycket tillbaka. Men om du som äger mitt hjärta inte kan ge mig det jag behöver, vem kan göra det då? Lika bra att stanna kvar. Någonting har jag gjort som gör att jag inte ska få det bättre. Iallafall så verkar det så. Tänker alltid: det vänder, vi har hela livet på oss. 2½ år snart. När vänder det?

Alla som nu tror att jag inte älskar min prins tror fel. Jag har bara tappat bort mig själv, helt och hållet.

Vill avsluta med att säga att jag älskar hela min familj mer än livet självt. Ni är mitt allt och jag kan inte ens i mina tankar säga att någon annan skulle betyda mer, då ljuger jag så hårt att jag skulle få skämmas resten av livet.

Tänker mycket på dig min älskade Mamma. Luta dig mot mig varje gång du behöver det.