.

Jag vet inte hur jag gör det. Hur kan jag gå dagarna i ända med detta skavandes i huvudet? Jag gör det bara. Lite autopilot över situationen kanske trots att jag tänker väldigt mycket på det. Egentligen tänker jag för mycket på det istället för att ta varje dag för vad den är, precis som jag ska göra med den dagen när den kommer. 

 

Det är inte lätt att veta att detta bara är tillfälligt och det varar inte. Det finns ett planerat slut men utan en tid. Det gör det hela så ovisst. Hade man vetat hade man ändå kunnat räkna utifrån det och med det måttet mätt kunnat planera bättre. Hur gör vi för att tiden dit blir den bästa tiden någonsin? Nu vet vi bara att det blir "någon gång" men har ingen aning om när. Har ingen aning hur. Det enda jag är helt hundra och säker på är att halva jag fattas från den dagen. Halva jag reser med på vägen och avståndet emellan blir för långt för att hålla ihop det, hålla ihop mig.