.

Jajemän. 09.00-20.30 sedan tar även jag helg. Det behövs kan jag säga. Det är ganska bra blandat med långa/korta pass men nu har det varit några dagar där jag varit mer på jobbet än hemma samt få timmar sömn. Jag längtar hem och jag längtar till allt det jag vill göra i sommar, som jag gjorde förra sommaren, som inte kommer ske i sommar... Det kanske är lika bra att inte ha någon semester ändå.

11.00. Bara två timmar avverkade men ändå två timmar närmre hemgång! Nedräkning börjar när man gått över hälften. Vid 15.00 ungefär.

...ska bara. Jag måste lära mig att lugna ner mig. Jag tänker ständigt att om jag gör det där som behöver göras nu på direkten så är jag av med det och jag vet att det blir gjort. Så blir det lugnt sen. Tills jag kommer på nästa grej (ca 30sek efter jag blivit klar, ibland mitt i det jag gör) och måste göra det med, direkt. Såhär kan det hålla på dagarna i sträck. Jag vet att jag med gott samvete kan sätta mig ner om jag gjort alla måsten före. Ibland hinner jag inte sätta mig ner, då är det dags för sängen.

Det här har, utan att jag tänkt på det, odlat en inre stress. En evig inre stress och det är inte konstigt att man då tappar bort sig själv ibland, en liten stund. Har även bytt jobb och gått upp på heltid vilket gör att det blir ännu mindre vila och koppla av. Det känns som att migränen ligger som en tidsinställd bomb. Jag vill verkligen kalla den för bomb för det är något jag inte ens önskar min värsta fiende. Eller jo, eller nej.

...när jag satt i bilen hem efter jobbet 23.13 slog det mig. Vad ensam jag är, vad ensam jag har blivit? Jag kände i hela ryggraden hur tom jag är när jag inte har någon att komma hem till, ingen att vända mig mot alla de gånger jag vaknar varje natt, ingen att göra Allt med. Tryggheten är helt borta.

Jag trivs själv, det gör jag verkligen. Jag kan göra vad jag vill när jag vill, säga vad jag vill, planera vad jag vill. Men jag kan inte göra vad jag vill Med någon, säga vad jag vill Till någon, jag kan inte planera framtiden Med någon och jag har definitivt ingen som ger mig den där känslan av att du är inte ensam Malin, du är så jävla trygg.

Det är nog normalt att känna så. Hur gör man allting solo efter 3 år? Jag kan inte komma ihåg. Jag blir osäker, på min vakt, dömer, ja ni vet. Jag litar inte på mig själv och jag litar inte på någon annan. Jag undrar när den klumpen försvinner? Om den försvinner?

Men det känns bra och jag vet att jag har gjort rätt. Det var nu eller aldrig och jag är bekväm med beslutet. Det är skönt att vara oberoende av någon, på det sättet alltså. Jag klarar mig och jag kan själv. Jag gör det faktiskt förbannat bra själv!