.

Inatt hade jag en bra början och ett bra slut på ett inlägg. Men jag var alldelles för utmattad och tagen för att orka göra något mer än ligga och stirra. Det här är sjukt. Så sjukt.

Har du haft panik någon gång? Sådär så att du känner att du inte får luft och du inte vet vart du ska ta vägen?

Så känner jag nu och så kände jag ikväll.

Det är nu jag blir ensam. Helt ensam. För du är ju min andra hälft och försvinner du, är det ju bara jag kvar. Ensam.

Inte nog för att vi har ett otroligt fint och starkt kärleksband så är du min allra bästa vän. Nu finns du inte längre så att jag kan prata med dig. Och jag behöver dig!

Ett liv utan dig skrämmer mig så fruktansvärt. Så otroligt mycket att jag undrar vad det har blivit av mig.

Men jag kan inte annat än känna paniken rusa genom kroppen när jag tänker på att jag aldrig någonsin mer kommer få vakna vid din sidan, höra dig komma i trappen, hålla din hand, känna din värme....

Jag älskar dig så min prins. Det kan varken du eller jag förneka.

Fast jag skriver ett inlägg känner jag mig så tom på ord. Allt som ekar är : Kom tillbaka, jag älskar dig. Kom tillbaka jag älskar dig och jag vill inte leva utan dig.

Den där dagen i parken pirrade det i kroppen. Efter första sms:et kunde jag inte sluta tänka på dig. Efter den där första hastiga kyssen var jag fast. Jag var fast och det har jag varit nu i snart 2½ år. Då kan ni tänka er att det här inte är en "bara" procedur. Det här är mitt liv som rasar samman.

Det spelar ingen roll hur arg jag kan vara, hur sur och förbannad jag kan vara. Som jag skrev innan så kan ingen förneka att jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Du är min morgon och min kväll, du är min morgondag, varje dag...

Incu - You're my sun