.

...när jag satt i bilen hem efter jobbet 23.13 slog det mig. Vad ensam jag är, vad ensam jag har blivit? Jag kände i hela ryggraden hur tom jag är när jag inte har någon att komma hem till, ingen att vända mig mot alla de gånger jag vaknar varje natt, ingen att göra Allt med. Tryggheten är helt borta.

Jag trivs själv, det gör jag verkligen. Jag kan göra vad jag vill när jag vill, säga vad jag vill, planera vad jag vill. Men jag kan inte göra vad jag vill Med någon, säga vad jag vill Till någon, jag kan inte planera framtiden Med någon och jag har definitivt ingen som ger mig den där känslan av att du är inte ensam Malin, du är så jävla trygg.

Det är nog normalt att känna så. Hur gör man allting solo efter 3 år? Jag kan inte komma ihåg. Jag blir osäker, på min vakt, dömer, ja ni vet. Jag litar inte på mig själv och jag litar inte på någon annan. Jag undrar när den klumpen försvinner? Om den försvinner?

Men det känns bra och jag vet att jag har gjort rätt. Det var nu eller aldrig och jag är bekväm med beslutet. Det är skönt att vara oberoende av någon, på det sättet alltså. Jag klarar mig och jag kan själv. Jag gör det faktiskt förbannat bra själv!